Vilodag för Mullehästen eftersom matte roat sig med att köpa spån och havre och såna roligheter.

Imorgon blir det tävling! Vi är nervösa. Hålla tumme?

Mulles mage verkar bättre, dock vill han inte ha sin halm längre. Han river runt i den lite, sen får det vara. Varför börjar en häst plötsligt ogilla något den ätit med god aptit förut?

Märkligt nog hade det återigen gått en vecka sen vi red dressyr, så det var bara att ta sig samman och skrida till verket (vi hade ju lovat oss själva att dressyra tätare!). Mullen kändes pigg och fin trots allt, och kämpade på kanonfint trots att matte tvingade honom att göra förvänd galopp och andra besvärligheter.

Tyvärr verkar Mullehästen ha lite ont i magen. Han hade inte ätit mer än hälften av sin halm och var både lös och fisig. Sin mat äter han dock. Men det krävs nog mer än avancerat tarmvred för att Mulle inte ska äta sin mat. Han fortsatte till exempel äta trots foderstrupsförstoppning för nåt år sen. Eftersom magen ändå fungerar är vi inte oroliga för kolik, snarare verkar problemet vara åt andra hållet. Men det går nog över. Han verkar inte direkt allmänpåverkad.

Matte bytte ut halmen och när vi sa hejdå stod Mullen och petade lite i den nya, så kanske fick han dålig halm igår och hann sätta i sig en del innan han upptäckte nåt. Balen är för säkerhets skull slängd. Kvällsfodraren är extra alert och vi räknar kallt med att Mullen är sitt vanliga själv imorgon.

På söndag hade vi planerat in en Clear Round, men den verkar gå om intet då vi inte har hittat någon som kan åka med oss. Matte är ännu inte tillräckligt stabil för att åka ensam på hopptävling. Fjortisen är upptagen och efter fråga till halva bekantskapskretsen har vi kvar hoppet om Mulles nya skötare som ännu inte svarat. Håll tumme, annars blir det ytterligare en spännande bild på Mulle i hagen på söndag!

Idag blir det ingen bild alls. Mattes mobil är tydligen inte datorkompatibel längre.

Hoppträning idag igen. Idag hade Åsa hittat på en trixig övning som gick ut på att vi hade tre galoppbommar framför ett hinder på medellinjen och därför var tvugna att ha precis rätt tempo i galoppen för att inte snava på vägen. Inledningsvis låg bommarna på nån sorts halvblodsavstånd vilket gjorde att det var så långt emellan för lilla Mullehästen att han i princip hann få torgskräck innan han kom fram till nästa bom. Efter en lite justering (typ 20 cm per bom) gick det mycket bättre och både Mulle och matte fick en aha-upplevelse om vilken typ av galopp vi behöver.

När vi hade hajat grejen tog Åsa bort bommen närmast hindret, så det var två bommar, sen tomt, sen hinder. Tanken var att hålla galoppen i samma tempo ändå. Likaså följande två omgångar när de andra två bommarna togs bort, och till slut hade vi bara hindret kvar på medellinjen och lyckades hoppa det snyggt och prydligt i precis rätt galopptempo.

Övningen gjorde att Mullehästen blev väldigt gymnastiserad och avslappnad och han sprang riktigt fint på slutet.

Enda missen vi hade idag var när Åsa la två sockerbitar under bommarna och Mulle fick panikångest (stora vita plastsaker livnär sig på att äta små vita Mullehästar) och bestämde sig för att bryta ut. Dock hade vi vårt nya, högre tempo så Mulle hann inte bestämma sig åt vilket håll han skulle bryta åt så det slutade med att han fick hoppa iallafall (det ser antagligen ganska intressant ut när en Mullehäst försöker bryta ut åt båda håll samtidigt, Åsa skrattade gott iallafall).

Nästa gång vi hopptränar ska vi börja med titthinder. Vi bestämde oss för att undvika det idag, olämpligt att träna på något som är nästan garanterat att gå åt helvete så snart inför en tävling.

För efter dagens träning och smhi’s prognos med uppehåll på söndag har vi bestämt oss för att åka på tävling! Vi ska bara dubbelkolla att fjortisen kan åka med och sopa upp matte efteråt.

Vi hoppar ju än så länge bara 70 cm på tävling, vilket känns vansinnigt högt ibland. Med tanke på tidigare erfarenheter tyckte matte att det var märkligt att ynka 70 cm känns så grymt högt, men vi tänkte att det kanske har att göra med ovana hos både Mulle och matte.
En närmre blick på filmen förklarar dock det hela. Vårt övningshinder är 75 cm, men Mullehästen har dryga 30 cm till godo i varje språng. Inte konstigt att det blir lite högt.

[Foton: Åsa W (tagna ur film)]

Övrigt; Lycka är att ha en häst som kommer när man ropar.

Konsten att fotografera en Mullehäst, anno 2006 (det har inte blivit enklare med åren…)

Åh, hjälp, vad håller du i!?

Jaså, en kamera, cool. Är det här min snygga sida?

Böja på nacken? Ja, DET kan jag!

Vadå för mycket? Är det här bättre då eller?!?

Haha, om inte jag ser er så ser inte ni mig! Jag är ooosynlig

Äh, jag går hem nu. Ska du med eller?

Coooolt, en mås!

MÅSTE jag ha all skrot i munnen?

Aaah, det var bättre. Frihet!

Matte, jag har trååååkigt nu…

Okej, jag ger mig. EN fin bild kan du väl få.
Förresten, titta vad SÖT jag kan vara! När jag VILL!

Saker som dör av tre mils distans i oktober a.k.a. en överdos ösregn:

1. Mattes handskar. Stendöda. Ersatta. Dyrt.
2. Mulles nosfluff som sitter i krysset på pullargrimman på tränset. Den ser ut som en död hamster. Dessutom var det den sista. Måste köpa nya.
3. Sadeln. Ok, den är inte död, men trots smörj och ridning i den så vägrar den hämta sig riktigt utan knarrar idiotiskt mycket. Får smörja och rida i den lite till.
4. Mattes redan överansträngda hälsena. Den gjorde ont redan innan. Nu när den infenaliska träningsvärken har klingat bort inser vi att tre mils nedtrampning av häl inte gjorde saken bättre.
5. Mulles relativt nya, mörkblå fleecepyjamas. Trots följda tvättråd krympte den i tvätten såpass att Mulle nu kan ha den som stjärtlapp. Den är därför donerad till bättre behövande C-ponny (och är i minsta laget även där).

Värt det?

Absolut.

Idag har Mulle sin fjor-tisdag och slipper således matte och alla träningar. Imorgon kör vi hårt igen och på torsdag är det ny träning. Det gäller att ligga i.

Träning idag igen, tredje träningen på fyra dagar. Hårda bud för liten Mullehäst!
Det är inte lätt att ha en matte som inte kopplar att allting inte nollställs på söndagar och således inte lyckas räkna ut att måndagen kommer efter föregående veckas söndag. Nåja. Han klagade definitivt inte. Idag fick han ju hoppa.

Istället förvandlades han till General Mullo, a.k.a. seriously crazy horse. Vi har inte hoppat ett seriöst pass sedan tävlingen i september så Mulle tyckte att det var verkligen på tiden! Med ett ben flygande i vart väderstreck satsade han som en idiot på alla hinder som hamnade i synfältet, vare sig det var meningen att vi skulle hoppa över dem eller ej. Det tog ungefär halva lektionen innan vi lyckades galoppera civiliserat på en volt.

Själva hoppningen gick skrämmande perfekt i början, Mulle tog i för kung och fosterland, använde ryggen och flög över. Det gick lite sämre mot slutet, Mulle blev trött, matte blev ännu tröttare och vi fick inte till farten i galoppen när hindren blev lite högre. Men han hoppade ändå och kom över alla gånger utom en då vi fullkomligt missförstod varandra så hela hindret strök med. Vi avslutade med en riktigt fin runda, så vi är glada ändå!

Vi kan konstatera att Mulle börjar fatta grejen med hoppning, iallafall över hindren. Dessvärre tar han till sin lipizzanergalopp när han blir exalterad, så ju gladare han blir desto mer hoppar han på stället. Det vi behöver träna på är att få till en bättre galoppkvalitet med mer tryck framåt så vi får lite fart mot hindren. Balansera Mullehästens ambition helt enkelt (enkelt??). Sen också eventuellt göra något åt faktum att mattes stil fortfarande går ut på att klamra sig fast och be till högre makter att vi inte ska dö.

[foton: Åsa W.]

Båda hindren låg på 80 cm, vilket är perfekt ifall vi nu åker på CR på söndag. Kommer vi iväg tänker vi nog hoppa 2×70 cm. Det hänger lite på vädret, Mulle, matte och framför allt sadeln är lite trötta på att tävla i regn. Håll tummarna för solskensprognoser så vi kan anmäla oss!

Efter en lördag då Mullehästens motion bestod av dels en hel del runtfjantande i hagen och dels en del lallande i paddocken med liten skötare vad det idag dags för träning igen.

Dagens WE-bana bestod av fler hinder än någonsin. Egentligen gick inget av hindren helt prickfritt, men överlag gick det riktigt bra. Till exempel vågade Mulle gå över bron alldeles själv idag!

På banan hade vi grind, dubbelslalom, ett L av bommar att gå in i och backa ur, tjuren med tillhörande lans, en muggflytt-ryggningsövning, tretunnor, bro och sidepass. Mullehästen var glad i hågen all over the place, speciellt när vi gjorde hela banan i rad på slutet. Grinden går MYCKET bättre än tidigare, dubbelslalomen gick halvdant, lite mycket travinslag i bytena och matte hittade inte rätt väg. Backning i L-form gick halvvägs, sen började Mulle ha fötter överallt och matte trasslade ihop det mesta. Vi skulle behövt några försök till men hade bara ett idag. Tjuren gick ganska bra, blev ett avbrott precis när vi fångade ringen och Mulle av någon anledning tyckte att det var läge för ett byte, men det redde ut sig, så den är vi nöjda med. Muggflyttsbackningen gick kanonbra när vi övade och kanondåligt när vi skulle rida bana. Vi ser hellre tvärt om nästa gång!

Tretunnorna börjar vi får bra kläm på. Mulle börjar haja att han ska byta så matte behöver inte rida bytet lika mycket utan kan koncentrera sig på att försöka hålla farten tillräckligt för att orka galoppera igenom hela. Då blir det plötsligt mycket enklare. Sidepassen var i 90 graders vinkel och gick lite varierat, matte tenrerar att lägga vikten bakåt för mycket och då backar Mullehästen. Men den är ju lätt att träna på hemma.

”Trassel trassel”

”Och ta iiiii…”

”Mu?”

[foton: Johanna N.]

Guldstjärna till Mullehästen som inte bajsade i transporten. Mocka transport är ungefär det sista man vill göra när man kommer hem, oavsett vad man kommer hem ifrån.

Dagens citat:
Johanna: ”Nu glömde vi bestämma om det var medelsvår eller svår klass idag. Ni hade travinslag.”
Matte: ”Jag har ju sagt att vi inte ska rida svår klass.”
Johanna: ”Men jag sa ju att ni ska!”

Crap.

Fredag och således Johannaträning igen. En av de mest irriterande egenskaperna vi har märkt hos Johanna är en spikrak förmåga att telepatiskt hitta vad man har mest problem med. Således fokuserades lektionen på snygga halter. Inget sopande under mattan med problemen här inte.

Allra mest fick vi göra övergångar mellan halt och galopp. Att fatta galopp ur halten har Mullehästen inga som helst problem med (utöver en hysteriskt viftande svans), men åt andra hållet var det desto värre. Det blev antingen ingen reaktion eller slidestopp, och tog mååånga försök innan vi fick till det vettigt. Men i slutet gick det bra!

Vi gjorde också tempoväxlingsövningar i galopp. Johannas favorit är stor volt i mellangalopp – mellanvot i arbetsgalopp – liten volt i samlad galopp. Det gick faktiskt riktigt bra idag, mycket bättre än vi någonsin fått till det förut.

Nästa övning var galopp på fyrkanten (mycket galopp idag). Mellangalopp på långsidan, korta upp, vänd in på medellinjen, lägg volt åt galopphållet, räta ut, gör enkelt byte, volt åt nya galoppsidan, enkelt byte och ut i samma galopp som vi kom in, långsida i mellangalopp osv. Vi hatar enkla byten. Nu när vi äntligen gör rätt snygga galoppombyten, då ska vi blanda in SKRITT i det hela. Blöäh, tyckte Mulle och ville inte alls. Matte hade fullt upp med att över huvud taget hitta vägen och hamnade lite hejsan hoppsan överallt, men vi tycker ändå att det blev ganska okej till slut.

Vi gjorde också ett par halvt igenom i galopp med fortsatt förvänd igenom ett hörn och byte på kortsidan. Mulle duktig!

Sista övningen var i trav, skänkelvikning, först halva, sen hela diagonalerna. Mulle pustade lite i början och tyckte att hans vänsterbog inte alls behövde lösgöras, men vi tror att även han blev nöjd när väl hela Mullekroppen var lös och ledig. I avslutningstraven gick det att böja honom ganska rejält både utåt och inåt utan att han tappade spår, ett klart framsteg.

Mulle är fortfarande rosa på rumpan efter märkningen på distansen. Eftersom han i princip aldrig går utan täcke på lilla ändan så misstänker vi att han kommer se likadan ut fram till minst nyår.

Dagens övningar har gjort oss ännu mer övertygade om att det här med att rida tidigt på morgonen är något som måste minimeras ner till en total nödlösning. Vanligtvis när matte kommer till stallet säger Mullehästen gnägg om han är i hagen eller stoppar nosen i örat på en och ska pussas om han är inne. Kommer man före nio på morgonen får man en ointresserad blick och ett ”Vad fan vill DU nu då..”

Nåväl, idag gav vi oss på det ändå, trots sur häst och minusgrader. Det gick precis som förväntat – inte bra. Inte heller underlättades det hela av att mattes handskar omkommit någonstans i Halmstadstrakten i söndags och matte således red utan. Igår, i sju plusgrader, gick det någolunda vettigt. Idag, i en minusgrad och grinig häst gick det inte alls. Stelfrusna fingrar i kombination med dubbel uppsättning släta lädertyglar gör att man tappar dem. Ungefär var tredje-fjärde meter. Matte åkte omgående efteråt och köpte nya. Okej, man får inte skylla på sin utrustning när det går fel, det är ett fult regelbrott. Men man kan iallafall gnälla lite, vi har trots allt utrustningen för att underlätta.

Och jag tänker fortsätta skylla på utrustningen för att jag åkte av på hopptävlingen senast. Undantaget som bekräftar regeln.

Själva ridningen idag gick ändå okej när vi väl startat igång hela Mullemaskineriet och glömt bort att det var tidigt. Förhoppningsvis får vi något gjort på träningen imorgon. Nu har vi ju nya handskar och allt.

(Ja, de galopperar, eller nåt)

Man skulle kunna tänka sig att det egentligen är fasligt orättvist att matte fortfarande har träningsvärk medan Mullehästen verkar totalt oberörd av helgens övningar. Vi tränar ändå ungefär lika mycket. Nog för att han springer mer i skogen med fjortisen än med matte, men matte har också träningsformer som inte involverar Mullehästen.

Så, orättvisa. Fast det är kul att Mullehästen är pigg och glad. Den mystiska knölen på ena mulleframbenet som matte oroat sig för kan vi nog för övrigt avpolletera som potentiell dödsrisk, eftersom han ändå klarade att rusa tre mil utan att bli halt. Fint med lite veterinärbesiktningar ibland.

Eftersom vi har träning på fredag (tillbaka till allvaret) tyckte vi idag att det var dags att bli lite seriösa igen. Med tanke på träningsvärkskvantiteten i matten utgick denne från att Mullen var i ungefär samma skick, och tanken var därför att jogga lite lätt idag, rida lite seriösare imorgon och vara i toppform på fredag.

Men inte då. Mullehästen hade helt andra planer. Han var på strålande gott humör och tog i för kung och fosterland, medan den lätt multihandikappade matten klamrade sig fast efter bästa förmåga (rida lätt är hopplöst när man inte kan använda sina vader). Vi fick gjort allt möjligt roligt, men vår förvända galopp blev inte på långa vägar lika prydlig som när Johanna stod och jagade på oss. Varför är det alltid så?

Vi har också läst igenom förslaget på TR för Working Equitation och deppigt insett att det är ännu en gren som Mulle inte kommer att kunna tävla i, då de inte tillåter odelade bett förrän i svår klass. Visserligen tillåts bettlöst, men att vi ska kunna kravla oss igenom en hel bana på kapsonen är nog tyvärr att be om för mycket. Vi får fortsätta att träna och ha kul där! Nästa träning är redan på söndag.