Mullebloggen har fått priset ”Kreativ Blogger” från snälla Kryddan.

(Vi gillar speciellt det grammatiska katastrofen i formuleringen, totally adorable).

Efter lite efterforskningar har vi tagit reda på att detta innebär följande åtaganden:

 Du som fått denna award uppmanas att göra följande:

A. Kopiera awarden.

B. Länka personen som har gett dig den.

C. Berätta sju fakta om dig själv.

D. Ge awarden till sju bloggare och länka till dem.

E. Lägg en kommentar i deras blogg om att de har något att hämta.

A & B kan vi genast checka av. För C, se nedan.

Vad gäller D & E har vi lite mer problem. Matte följer inte ens sju bloggar (tror jag). Snarare kanske.. tre? Vi behöver hjälp. Ge oss tips på bloggar som ni tror att Mulle & Matte gillar!

Sju fakta om Mulle som bloggen inte visste innan:

1. Mullehästen är en äkta pizzahäst, som tack vare sin fina stamtavla platsar i det stängda stamboksregistret. Mulles släktingar går att spåra tillbaka till när rasen uppstod i mitten på 1700-talet. Tyvärr var han knäpp i bollen som hingst och blev förpassad till valack. Högst oklart om han själv fattat det  dock.

2. Mullehästen är expert på att skada sig. I mattes ägo har han besökt tolv olika veterinärer på fyra olika kliniker, plus fyra eller fem hembesökande vettar. Han har också haft tre olika specialisthovslagare, två fysioterapeuter, en osteopat och en massör. En av hans mer märkliga åkommor hittills var när han fick ett hål i foten. Det såg ut såhär:

Var gipsat i 2-3 veckor och tog cirka fem månader att läka ut (han var billig då..). Hålet i sig berodde på att en hovböld gick åt fel håll, istället för att gå ut genom sula eller kronrand så valde den att gå in i hoven och inflammera hovbenet innan den sprack ut genom hovväggen. Quite nasty business. Mulle har inga men efter hålfoten.

3. Mulle älskar att bli kliad i öronen. Pannan och hakan är också okej, men öronen är bäst.

4. Mullehästridningen delar in människor i två läger. Å ena sidan de som tycker att det är ganska trevligt att rida Mullehäst (vi vet typ fyra pers). Å andra sidan de som blir gråtfärdiga vid Mulleridning och vägrar göra det frivilligt. Lyckligtvis tillhör matte (oftast) den första gruppen. Olyckligtvis tillhör båda våra tränare den sista gruppen. Ähum.

5. Mullehästen är en typ av Houdinihäst som kan ta sig loss från det mesta och ur det mesta. Till exempel är det inga problem att fippla upp boxdörren, få loss grimmor eller täcken, ta sig ur karbinhakar i stallgången (ingen har dock sett HUR han gör dessa saker, dock är det uppenbart ATT han gör dem, så fort tillfälle bjuds). Mulles special är att knyta upp hönät. Vi får därför göra hårda, snäva knutar och gömma överflödiga snören inne i nätet, så att man när man ska fylla på dem dagen efter bryter både naglar och fingrar. Han har även en gång i tiden kommit på att grindhandtag inte är strömförande, utan man kan lätt öppna och traska ut om man får tråkigt. Lyckligtvis verkar denna upptäckt begränsas till hagen han upptäckte det i.

6. Mullehästen älskar att motionera ihop med mattes tvåbenta löparkompis Erik. De leker jage uppför alla möjliga galna backar, Mullehästen (som oftast vinner), skenar efter bästa förmåga uppför backen för att sedan stanna på krönet och tycka ”Men kom nu då!”. Det mest imponerandet Erik hänger på. Till exempel springer han snabbare ikapp med Mulle än vad den svartvita bockponnyn gör uppför samma backar. Detta är naturligtvis sinnessjukt. Tyvärr har Erik skadat en fot eller ett knä eller något och springer inte längre. Detta hindrar dock inte Mullehästen, som gladerligen jagar vilken joggare som helst om man inte passar honom.

7. Mulle har en fantastiskt arbetslös matte. Detta stävjar Mullehästens planer lite, då vi inte kan skämma bort honom lika obehindrat som vanligt. Är det någon därute i världen som vill anställa, eller vet någon som vill anställa en sanslöst utbildad hästmatte (civilekonom, logistiker samt HR/beteendevetare) så tveka inte att höra av er. Finns arbetserfarenhet, referenser och allt möjligt kul. Dessutom kommer ni få förstahandsrapporter om Mullehästens påfund, vem kan motstå? 

Vidare då, bloggar att ge vidare priset till? Ja, se problematiken nämnd ovan. Kom igen, tipsa oss!

Working Equitationträning samma dag som det är Clear Round på Mulles favoritställe. Whäääää!!!

Vad hade ni valt?

(Ok, det är ganska långt dit, slutet av mars, men vi gillar att planera)

Dagens övning blev en stilla promenad i ridhuset. Mulle var måndagssur, blängde på de andra hästarna och tyckte att livet som konvalescenthäst suuuger. Vi hade en diskussion om hurvida man egentligen bör rulla sig när man går i ridhuset. Matte sa nej. Mulle sa jo. Matte sa nej. Mulle sa jävla skitmatte och blev ännu surare. Matte, som är en sinnessvag sucker, kapitulerade och tillät odågan att rulla sig. Övriga hästar i ridhuset undrade vad fan den stora vita drummeln gjorde på rygg i mitten. Mullehästen, med öronen fulla av manegebotten, blev dock perfectly happy igen.

Efter promenaden fick vi ta en rejäl borst- och ryktstund, först täcket, sen odågan. Mulle var mycket nöjd. Han gillar ryktborsten. Vi måste bli duktigare med den. Dessutom börjar han få riktigt fin päls igen, även om den är galet luddig. Men blank och tät istället för sträv och stripig. Nu återstår att se om han får ha kvar den eller om han tänker få eksem igen så fort vi börjar träna.

Apropå träningar har vi haft kvartssamtal med Johanna idag. Hon jobbar aktivt för att få oss att träna för portugisen i april. Det vore såklart jättetrevligt, om det inte vore för faktum att matte är fattig som en kyrkråtta och får dödsångest av att byta tränare. Nåväl, pengaproblem kan lösa sig (framför allt om matte hittar fast jobb någonstans och slipper lalla runt), och dödsångest.. tja.. det måste finnas värre saker än att dö här i livet.

Vi har bokat vanliga trygga Johannaträningar 12/2, 21/2 och 7/3. Har vi tur blir det WE 28/2, beror lite på om det krockar med Scandinavium misstänker jag. Första träningen på fredag får bli i skritt, men det ska fan veta att vi borde bli duktigare på att träna i skritt ändå, så det skadar sannerligen inte.

Imorgon får Mulle börja skritta med ryttare. Vi låter fjortisen inleda, känns schysstare mot Mulleryggen att börja mjukt, hon väger antagligen ungefär hälften så mycket som matte. Enligt igångsättningsschemat ska han skritta i tre dagar. Håll tummarna att det faktiskt blir skritt…

Mulle och Mini-Me, som står i småhagar i väntan på att deras stora ska bli lediga;
”Matteeee, sluta ta kort när vi leker, du är piiiinsam!”

Vi körde tömkörning idag, återigen ett pass som fokuserade på att Mullehästen skulle hålla sig lugn, sträcka ut kroppen och jobba på framåt. Idag gick det bättre än i fredags, Mullehästen var mer avslappnad och lyssnade bättre på matte större delen av tiden. Kanske börjar det komma ikapp honom att han inte får något kraftfoder. Öppnor gick bra i skritt och trav, med litet undantag för högeröppnan i trav, den fick vi diskutera lite innan Mullen gick med på det hela.

Eftersom idag var sista dagen med metacam så la vi in ett par galoppfattningar i varje varv för att ha något att jämföra med senare i veckan. Mullehästen tog båda galopperna fint på första försöket, även höger, som han inte ens tar frivilligt i vanliga fall. Mycket trevligt. Vänstergaloppen var en smula fyrtaktig i början, men det kom han snabbt ur.

Vi avslutade med en lång och låg Mullehäst som knatade på framåt med jobbande halsmuskel och manken som högsta punkt. Ett bra träningspass!

Matte, fortfarande trött på att pulsa i snön, kom på den genialiska tanken att rationalisera lite och rasta Mullehäst och retriever samtidigt. Detta visade sig dock vara såpass komplicerat att det med största sannolikhet hade krävts mindre energi för att gå två promenader med dem vardera.

Man kan se besvär redan i faktum att retrievern måste stanna och nosa eller gräva i snön var fjärde meter och Mullehästen måste stanna och äta på nåt eller gräva i snön var tredje meter, dock aldrig samtidigt. Men Mullehästen, som haft en nojig, ojande matte omkring sig senaste veckan, är extra bekväm med att vara i fokus och blev därför ännu mer än vanligt svartsjuk på retrievern så fort matte delade uppmärksamheten dem emellan. Lyckligtvis är det en ganska tålig retriever som tyckte att den löjliga klunsen mest var irriterande och höll sig mestadels på respektabelt avstånd.

Så länge matte fokuserade på Mullehästen MEST och pratade med honom så var han glad och nöjd med att vara på promenad.

Eftersom matte fick nog av snön igår blev det ridhuset och tömkörning idag (efter hela proceduren med värmning-massage). Vi körde ett lugnt pass i skritt och trav som gick ut på att Mullehästen skulle sänka formen och jobba på genom kroppen. Det tyckte inte Mullehästen. Han tyckte han skulle balanstrava med huvudet i vädret. Efter en stund lugnade han ner sig och gick riktigt fint. Vi avslutade med lite löslongering i trav för att matte ville se hur Mullehästen rörde sig. Han sprang jättefint! Så fint att matte tog upp mobilen för att filma och visa bloggen hur tjusigt Mullehästen kan trava.

Vi tror att bildtexten vi söker är ”Whoopsie, wasn’t I allowed to?”

Mullehästen har nu strikt straffkommendering fastsatt i lina eller grimskaft innan han stukar arslet igen.

Naturligtvis funderar vi nu över hur Mulle har fått en sned höft. Han har haft problem med samma höft förut, men då åt andra hållet, att höger varit lägre. Mycket märkligt. Antagligen har det kommit av att han gjort något, halkat, snubblat eller rullat konstigt. På något sätt har han vridit till sig, fått en smäll på leden, muskelömhet..

Mullehästen har helt enkelt stukat rumpan. Eller vrickat häcken, om man väljer att se det så. Å andra sidan har han alltid varit lite vrickad.

Oavsett vad som hänt eller inte så kan vi konstatera att efter behandlingen igår verkar det som Mullehästen vaknat till ur sin vinterdvala och istället drabbats av snöyra. Idag var det dags att påbörja konvalecensen med våra massage-, värme- och stretchprogram. Vi började med värme. Matte åkte under förmiddagen till Jula och köpte två stycken vetevärmare (tack för tipset C!) för 99 spänn stycket, kan inte bli bättre. Tre minuter i micron så var de varma och mysiga. Mulle fick ha dem på rumpan under täcket i 20 minuter medan matte mockade och städade hans lägenhet (bortskämda åbäke).

Efter värmningen var det dags för massagen. Ånk och stånk, tyckte Mullehästen som tyckte att det var mycket otrevligt. Vi gissar att han har fått en del träningsvärk, vem får inte det efter kiropraktik… Istället för tio minuters massage körde vi fem idag. Nya tag imorgon!

Dagens motion bestod av en promenad ihop med den svartvita bockponnyn som blev tömkörd av sin matte. Bockponnyn var lite trött och seg, båda mattarna pulsade i den höga snön och svettades och Mullehästen… var precis som vanligt. Med ”vanligt” innebär i det här fallet att han roade sig med att försöka rulla i snön, stjäla kvistar, putta bockponnyns matte i ryggen vid obevakade tillfällen, försöka rulla i snön igen, försöka rulla matte i snön, dra i träd med snö på, försöka bita bockponnyn i baken, äta snö, dammsuga marken och leka spårhäst, köra ner nosen i snön och gräva runt, hoppa runt uppe på snövallarna istället för nere på plogade vägen, överhuvudtaget inte respektera att sällskapen har kortare/färre ben and so on and so forth. Den stillsamma, deppiga Mullehästen verkar vara ett minne blott, kan det ha varit så enkelt?

Blandad bildbomb:

Glad häst, många bilder. Ni slipper bild på den genomsvettiga matten.

Förresten, såhär bra går det om man råkar dra i en gren i ett snöigt träd när man själv står under trädet:

Efter promenaden fick Mullehästen gå ut i hagen igen, där han numera har sällskap även på eftermiddagarna av sin Mini-Me. De är faktiskt rätt söta tillsammans! Det är dessutom bra för att Mulle inte får dödsångest och börjar yla när det blir mörkt, utan med sällskap står han och sover med hängande underläpp och kommer lagom snällt när han ska gå in på kvällen.

Vi ställt in hoppträningen på fredag och WE-träningen söndag (såklart). Tråkigt, men det gör ju ingenting så länge Mullehästen snart är frisk och glad igen! Dressyrträningen nästa fredag har vi inte bestämt om än, kanske kan vi vara med i skritt, beror på hur vi känner oss då. Mulle behöver träna sin högra skinka mer än den vänstra ett tag, kanske lika bra att Johanna hjälper oss redan från början att få det rätt!

Idag skulle vi åka till veterinären.

Matte insåg redan igår att vi antagligen skulle få lägga ner de planerna, och blev inget vidare uppmuntrad av snömängden imorse. Till de oimponerande övningarna hörde dessutom konststycket att köra fast i snön på egna parkeringen samt ett fastfruset tanklock (apsvårt att köra till veterinären utan bensin). Inget som inte gick att lösa med rätt inställning.

Angående snön var det i övrigt inte mer att göra än att börja i ena änden, i det här fallet att ta reda på om man ens kunde komma iväg med transporten. Den var aningens insnöad.

Det var helt enkelt bara att börja skotta. Med hjälp av en frimärksstor snöskyffel och västkustens sämsta rygg tog det i runda slängar en timme att skotta loss transporten. Genom inte bara en, utan två plogvallar.

De stackarna som har transporterna bredvid Mulles kommer antagligen komma åt sina i typ juni med tanke på hur mycket snö matte slängde omkring sig.

Därefter tog det ytterligare en halvtimme att hitta grus (slut i närmsta lådan, bara att gå och hämta i nästa, bära tillbaka i hundbajspåsar vilket råkade vara det enda tillgängliga), grusa runt bilens tassar och sprätta iväg uppför första backen. Enda sättet att ta sig ut från stallet just nu är att köra transporten tom en bit för att lasta lite längre bort. Lyckligtvis var Mullehästen änglasnäll och gick rakt på transporten. 

Eftersom grävandet påbörjats i synnerligen god tid var vi extremt tidiga, men eftersom väglaget var besynnerligt så åkte vi med en gång. Lyckligtvis var vägarna tillräckligt bra för att inte vara något som helst problem, thank god. Vi hade tid klockan elva, men var framme redan tio över tio. Mulle fick stå i en sjukhusbox och vänta på sin tur. Det var spännande!

När vi öppnade dörren blev det ÄNNU mer spännande.

Vi hade tur, för i snöovädret hade nästan ingen annan kunnat åka dit, så vi fick komma in redan halv elva. Skönt att slippa vänta! Dessutom hade vi omväxlande mellan två och tre veterinärer som tittade, eftersom de andra hade för lite att göra eller nåt.

Mulle fick först visa upp sig i skritt och trav där det inte var några problem alls. Därefter tyckte veterinären att vi trots den eländiga historien med böjprovet i somras(se här och här) skulle våga oss på att böja igen, för att jämföra med då. Idag gick det mycket bättre! Mulle lyckades enbart skrapa ihop en halv grad på ena bakbenet, och misslyckades med att bita veterinärassistenten i baken, trots idoga försök. En halv grad på en glad gubbhäst är ingenting vi bekymrar oss för överhuvudtaget, med tanke på hur det såg ut senast. Nu återstår frågan om vad tusan det var för fel i augusti, men det lär vi aldrig få svar på. Lika gott det, antagligen.

Efter böjprovet var det dags att kolla ryggen. Där hittades genast att Mulles högra höft (den kassa höften) var ungefär tre centimeter högre än den vänstra. Det avgjordes att höften troligen är boven i dramat. Han fick kiropraktikbehandling på rygg och höft och blev snabbt uträtad igen. Skönt! sa Mullehästen som fick massage och stretching i hela kroppen efteråt. Veterinären hittade också at han var lite stel mellan tredje och fjärde halskotan, men det trodde hon var en följdreaktion. Matte fick lära sig massera på rätt sätt samt fick ett strechprogram som ska utföras varje dag. Mulle ska ha rejält med täcken på ryggen och värmas med vetekuddar varje dag före motion. Fem dagars metacam, han ska vila från ryttare i en vecka (tömkörning och promenader), därefter skrittas tre dagar, travas tre dagar och testa på någon galoppfattning. Därefter har vi telefontid med veterinären för att avlägga rapport.

Efter behandlingarna skulle Mullehästen skrittas i tjugo minuter, vilket vi fick göra genom at gå upp och ner i löpargången på kliniken. Aptråkigt, tyckte Mullehästen.

Som hämnd på veterinärassistenten bajsade han fyra gånger.

Därefter var det bara att packa in Mullehästen i lådan och halka hem med hela ekipaget igen. Mulle tillbringade eftermiddagen i hagen med snöätning och sovande med hängande underläpp. Matte roade sig med att äntligen få arslet ur vagnen och åka och köpa en ny pyjamas åt Mullehästen så han har en rejäl. Dessförinnan ägnades en betydande mängd tid åt att försöka få tillbaka transporteländet på ursprungsplatsen, vilket visade sig vara nästintill hopplöst. Vi nöjde oss till sist med ”nästan bra parkering”.

Vän av ordning frågar sig naturligtvis om det inte är fullkomligt jävla vansinnigt att ge sig ut med transport i det här väglaget och vädret?
Svar: Jo. Antagligen. Men Matte har aldrig varit särskilt rationell när det gäller veterinärbesök. Vi har varit med om rejält mycket värre resor.

Efterlysning:
Är det någon som vet ett bra ställe där man kan beställa vetekuddar (eller körsbärsmotsvarande) till icke rövarpris och med anständig leveranstid?

Knölen var kvar idag, oförändrad. Vi ringde således veterinären och fick en tid redan imorgon hos en ny veterinär som Mulle inte träffat förut. Hans senaste var tydligen mammaledig och den han hade dessförinnan jobbade enbart på operation. Han betar onekligen av dem. Den nya är kiropraktor och veterinär, kändes optimalt för den mystiska knölen.

Nu återstår att ta reda på hur fan matte ska få loss den mycket insnöade hästtransporten. Det ska dessutom snöa ännu mer inatt.

Idag var det dags för fotvård igen. Mulles flashiga sulor med filt i hade fungerat strålande och han fick samma par en omgång till, och dessutom återigen fyra brodd i varje fot. Han är rustad för mer vinterväder!

Vi kan dessutom från rätt säker källa meddela att Mullehästen är söt.

Håll en tumme för oss imorgon klockan elva.

Matte har hittat en besynnerlig knöl på Mullehästen. Oklart om det ens kan kallas knöl, förresten, kanske mer som en svag utbuktning? Den sitter iallafall precis i sadelläget vid manken på höger sida. Kanske 6-7 cm i diameter. Den verkar inte göra ont, men det var attans skönt när matte masserade den (tillräckligt skönt för att bita närmaste fjortis i knäna). Den sitter så sadeln antagligen trycker, men en barbackaryttare trycker inte.

Vi har nu en helt ny approach till Mulles deppighet. Varför har han en knöl? Är det en muskelknuta? Varför gör den isåfall inte ont? Tryck från sadeln? Något annat? Gör den ont utan att Mulle säger till?

Knölen ska inspekteras imorgon bitti. Är den i samma skick då blir det nog veterinären iallafall. Ryggmuskelinflammationer vill vi INTE dras med, då är det bättre att kolla en gång för mycket.

Vi återkommer med rapport imorgon förmiddag. Håll tumme för odågan.